Veckorna vid Bysjön

Text och Bild, Barbro och Lennart Risberg

Sommarstiltjen breder ut sig i värmen, ofta är morgnarna fina men molnen tornar upp sig mot eftermiddagen. I morse, fredag, var himlen tidigt på morgonen dramatisk för årstiden, mörk och hotfull, men redan innan vi avnjöt vårt förmiddagsfika i tornet sken solen. Det är inte bara stillheten och tystnaden som breder ut sig. Det gör också mattan av gula näckrosor i sjön. Det finns inte längre många klarvattenytor kvar för fiskgjusen att hämta sin frukost i.

Fåglar finns det gott om, men de håller sig undan, de flesta i tystnad. Det gäller att inte avslöja var bo och ungar finns för ev. illasinnade inkräktare. Undantaget är de arter som redan är på flytt söderut. I morse såg vi en sådan flock med storspovar, som rastade på en nyslagen åker norr om sjön. Långt innan man ser dem avslöjas deras närvaro av det ödsliga ropet, som ibland övergår i drillar. Det är flockar med honor, som nu drar söderut, efter att ha överlämnat ungarnas skötsel och uppfostran till hanarna. Storspoven är en av de fåglar som minskat mest. Hos oss kan det idag handla om enstaka häckande par. En gång var den ett vanligt inslag på våra odlingsmarker.

Växtligheten fortsätter att utvecklas och nya arter börjar blomma. På fuktiga igenväxande ängsmarker runt sjön är det nu gott om två karaktärsarter, älgört och vänderot. Älgört har också kallats för luktgräs på grund av sin angenäma doft. De vita blomställningarna, som består av många små blommor är stora och fluffiga. Min botanistvän Berit Berglund i Gävle har jämför dem med vispad grädde. Förr var det vanligt att man i midsommartiden strödde hackad älgört på golven för att den luktade gott och hade en frisk och vacker grönska. Om älgen äter växten tvistar de lärde, men man är överens om att hästar och kor avskyr den. Efter Linnés tid upptäcktes att växten innehöll en syra som numera kallas acetylsalicylsyra och som används som smärtstillande medel i hela välden.

Vänderotens doft är en motsats till älgörtens väldoft. Den har jämförts med kattpiss och fotsvett! Vänderot har under lång tid varit mycket använd som läkemedel. Då går den under sitt vetenskapliga namnValeriana.Den har en lugnande inverkan och kan användas som milt sömnmedel. Det finns fortfarande många Valerianapreparat som säljs på apoteken.

Storspov.

Älgört (vit blomma) och vänderot (ljusrosa blomma) blommar nu runt sjön.

Midsommar brukar innebära stiltje i naturen. Fåglarna slutar sjunga, den ena efter den andra. När de har fått ut sina ungar är det förstås fler individer än någonsin. Ändå upplever man det som att det är nästan fågeltomt. Ungarna har all anledning att ligga lågt, oerfarna som de är där faror lurar i form av katter, skator, rovfåglar, bilar och mycket annat. För föräldrarna väntar ruggning och med det sämre flygförmåga. Alltså håller de sig också undan.

Vackra dagar lägger vi istället extra uppmärksamhet åt insekter och växter när vi går runt sjön. Alltid ser vi något. Idag lördag var det bonus i form av årets första tistelfjäril, en art som man måste förundras över. Flyttfåglar i all ära men en fjäril som inte klarar vintern i Sverige utan kommer flygande från Afrika ända hit varje år. Ja, riktigt sant är det inte eftersom det behövs några generationer innan de är framme. Ändå, vilken prestation. Å ena sidan kan man tala om ett gigantiskt slöseri där ofattbara mängder av tistelfjärilar går åt innan kanske den femte eller sjätte generationen är tillbaka i Afrika. Å andra sidan är det ett vinnande koncept. Om det inte skulle fungera i stor skala så fanns det inga tistelfjärilar. Åtminstone inte här.

Bron över tillflödet söder om fågeltornet är en trevlig plats för trollsländor. Sedan en tid tillbaka är det ofta blå jungfrusländor där, fantastiskt vackra i vad som närmast ser ut som blå metallic. Och sedan har vi flicksländorna, små och smala som tändstickor där hanarna är vackert ljusblå. De är inte lätta att artbestämma men man kan väl njuta av dem utan att veta precis vilken art det är. Nu väntar jag på en annan av mina favoriter som brukar dyka upp just i midsommartid. Det är kungstrollsländan, vår allra största art med färger så man kunde tro att den håller på AIK.

Nu börjar sommaren mogna och den ljudliga, livliga våren glider långsamt in i en tystare period. Fågelsången har varit som en kontaktannons med hanarnas rop för att göra honor uppmärksamma på att de är lediga för bobygge och familjebildning. När nu det har skett finns det ingen anledning att höras mer, tvärtom så är det bra att vara så stillsam som möjligt för att inte avslöja boet och ungarna för eventuella fiender. Visst kan man höra fågelsång fortfarande, t.ex. från flera sävsångare som sitter runt sjön och sjunger ivrigt, men hittills inte lyckas locka till sig någon hona.

Grönskan har djupnat och de ljusa nyanserna har övergått i mörkare grönt samtidigt som lövträdens kronor tätnat i lövmassorna. Men i det gröna dyker det upp allt flera färgklickar i form av blommor. De täta bårderna av hundloka och kummin finns längs de större vägarna runt sjön, Östansjövägen och Sörängsvägen. De vita, skira blommorna ser ut som spetsbroderier i grönskan.

I de här landskapet finns inslag av flera arter som kommit till trakten i ganska sen tid, för de båda jag nämner här under 1800 - talet. Anledningen att de kom då var att man började använda köpt vallfrö, som kom från andra områden. På den tiden kunde man inte rensa frövaror så att de blev rena. Det förde med sig att många andra arter började dyka upp runt Bysjön.

Den som det finns riktig mycket av idag är växten med det underliga namnet ängshaverrot. Den står alltid ytterst i vägkanten och har en stor gul blomma, som slår ut strax efter solupppgången och slår ihop ungefär vid lunchtid. Mulna dagar bryr den sig inte om att slå ut alls. På norska har den ett mera träffande namn ”Uppe till middag” och det fick den på den tiden man åt middag mitt på dagen. En annan art som har samma bakgrund är den vita nejlikväxten fältarv. Den växer i slänter och åkerkanter, ibland rikligt som i backen på Östansjövägen upp mot Sörängsvägen.

Annars märks det att det går mot midsommar. Midsommarbuketternas prästkragar och ängsklockor blommar redan rikligt och nära sjön och leden söderut får kanelrosens buskar nya blommor varje dag. Låt oss ta vara på veckan som kommer nu, den sista när dygnet fortfarande blir ljusare.

Bilder:

Sävsångare

Ängshaverrot

Fältarv

Kanelros

Det är höst, åtminstone vid Bysjön. För mig hör hösten ihop med fåglar som flyttar söderut och just på den punkten är det faktiskt höst. Det är sant, en del är på väg bort redan nu trots att det bara är några veckor sedan de kom. Svartsnäppan hör dit. De senaste dagarna har det rastat ganska många vid Bysjön, kolsvarta och fantastiskt vackra. De häckar på myrar i norra Sverige och Finland och passerar oss bara på flyttningen. När honorna har gjort sitt lämnar de hanarna att ta hand om ägg och ungar och redan nu är det dags för dem att vända söderut. Vemodigt. Svartsnäpporna är inte ensamma.

När Barbro och jag gick runt sjön i morse var det en flock på 90 skrattmåsar och 12 fiskmåsar som målmedveten drog söderut. Vad jag kunde se var det genomgående ettåringar som inte häckar. Både för svartsnäpporna och dem gäller att de har det bättre vid någon flodmynning eller strand i Västeuropa eller Västafrika är hos oss. Alltså bär det av så snabbt som möjligt.

Så här års är Bysjön rena barnkammaren med gott om fågelkullar. Från tornet har jag sett åtminstone tre kniphonor och tre gräsandhonor med ungar plus en krickkull. Svanarna hade fem ungar i den norra dammen igår. Idag låg de gamla svanarna utan ungar i gräset öster om sjön. Jag vet inte vad som hänt men det kan inte vara lätt för se små svanungarna att ta sig upp över kanterna. Samtidigt borde föräldrarna absolut inte överge ungarna.

Innan Barbro och jag åkte till Öland var det två grågåsfamiljer utanför fågeltornet, båda med fem ungar. Den gångna veckan har vi inte sett någon. Det har varit något liknande de senaste åren, att den ena ungen efter den andra har försvunnit. Det har varit samma sak med andkullarna. Utan att veta har jag två gissningar. För gåsungarna kan det vara havsörnar som kommer för att hämta sig en stek, för andungarna kanske stora gäddor. Det är bara gissningar och inte mer. Även om vi är till sjön varje dag så räcker det inte för att man ska se och vara med om allt.

För oss blev den här veckan vid sjön bara tre dagar, när vi kom tillbaka i fredags efter två veckor på Öland. Men vi kom i den bästa tiden, den mellan hägg och syren. Det är också liljekonvaljernas tid vid Bysjön och med den väldoftens. Ska du känna syrendoften får du nästan sticka näsan i blomman men liljekonvaljdoften söker upp dig, när du passerar något av de stora bestånden som kantar stigen söderut. I Torsåker är det aldrig långt mellan liljekonvaljerna. Jag minns från min uppväxt i Järbo, som ligger på en karg tallhed, att man fick åka långt för att se och på den tiden plocka liljekonvaljer. Vi cyklade 6 km upp till byn Kungsfors, där det växte liljekonvaljer i en slänt ner mot Jädraån. Det var den enda växtplatsen vi kände till.

Nu står rönnen på tur att blomma och asparna börjar precis visa sina ljusgröna blad, när annan grönska har djupnat.

Vi har som tradition när vi kommer från Öland att ta sista rasten med eftermiddagskaffe i fågeltornet vid Bysjön. Där hälsades vi genast av rosenfinkens ljudliga sång ”pleased to meet you”. Rosenfinken är en av de sista flyttfåglarna som kommer till sjön efter en lång resa från Indien och Pakistan, dessutom som Lennart konstaterade den här gången med motvind, sedan vi upplevt de starka västvindarna på Öland. Där fick vi förgäves länge leta efter rosenfink, tills vi en av de sista dagarna av vår vistelse där hörde en enda. Runt Bysjön har vi de senaste dagarna hört minst två olika rosenfinkar. Rosenfinkens hanar gör verkligen skäl för sitt namn. De ser ut som de vore doppade i stark hallonsaft. Honorna och ungfåglarna är mera diskreta i grågrönt.

På en annan front har det som ni kunde läsa förra veckan hänt mycket vid sjön. Stefan Eriksson är områdets ”hustomte” och han har röjt sly och samlat i högar. Idag, söndag ska det bäras bort av föreningsmedlemmar. En riktig fin insats har Sandra Roxström gjort, som rensat den södra delen av spången från vegetation och mossa, så att den ser ut som den vore ny. Det måste tagit lång tid och varit jobbigt. Vi som ofta besöker sjön njuter av det fina resultatet och tackar varmast för ert slit! Nu väntar vi på att fåren ska komma på bete i lövskogen och gräsmarken söder om bron över inloppet.

Liljekonvalj

Rosenfink fotad vid fågeltornet vid sjön.

Foto: Barbro Risberg

Veckan har utan vidare präglats av vädret, blåsigt, regnigt och kyligt. Det har inte hindrat de dagliga promenaderna runt sjön och självklart blir det fina upplevelser och någon gång en riktig krydda. Det kan vara gracila svartsnäppor som rör sig i grunda partier eller en rörsångare i spirean vid parkeringen. Rörsångaren hör hemma i bladvass men någon gång dyker den upp på oväntade ställen.

Hur var det med kryddan då? Igår onsdag när vi kom upp i tornet kretsade två rovfåglar över sjön. Den ena var en ormvråk men den andra? Jag slarvade först, tog den för en hane av brun kärrhök. Barbro ropade att den var för slank och smäcker. Och har man sett, i tubkikaren var den lätt att känna igen som en ängshök, andra gången i kommunen och den första på 32 år.

Just nu har jag precis kommit hem från föreningsutflykten till Bysjön. Regn när vi åkte så därför blev det en glad överraskning att se sex deltagare. Vi trotsade regnet och fick belöning i mer än ett avseende. Regnet övergick i solsken och vi hade trevliga fågelmöten. En näktergal smattrade, en vattenrall ropade och årets första tornseglare svepte förbi. Ändå var det en lärkfalk (bilden) som tog priset. Den jagade svalor precis framför oss, på nära håll och i bästa medljus. Falken gjorde kast på kast efter någon svala i högsta fart. Det blev ingen fångst trots att den ibland var riktigt nära. Fantastiskt att som åskådare stå på första parkett.

Nu domineras hela utsikten från fågeltornet vid Bysjön av nyutslagen skir björkgrönska, som jag tycker bjuder på den vackraste tiden på året. På morgnarna ser man den i motljus, som gör de små löven nästan självlysande. Men det finns flera nyanser av grönt.

De stora lönnarna runt fågeltornet blommar nu på bar kvist med stora blekgröna blomklasar. Det har fört med sig ett nytt ljud, humlesurr. När solen gjort morgonen frostfri kommer humlorna till lönnarna och äter frukost och de kan vara ganska många. Det handlar nu i början av säsongen uteslutande om drottningar av mörk jordhumla. Den befruktade drottningen är den enda från fjolårets bisamhälle som överlevt vintern. Nu måste hon starta ett nytt samhälle och då behövs mycket energi. De blommande sälgarna är viktiga, men också lönnarnas blommor för att hon ska orka och få en bra start så att vi kan få hjälp med pollinering av våra frukter, bär och grönsaker under sommaren.

I vägdikena runt sjön står fortfarande vatten. Där blommar nu den vackra, gula kabblekan i stora, praktfulla buketter. Den är en tidigblommande släkting till våra smörblommor. Jag funderar över vad den vinner på det och dessutom hur den kan stå med rötterna i iskallt vatten och ändå vara så praktfull? Det finns många frågor som jag aldrig får svar på, men jag tror ändå inte att just något i naturen sker av en slump. Det är en noga utprovad modell och kabblekan vet själv fördelen med sitt val även om jag inte genomskådat det.

På onsdag morgon hörde vi två nya flyttfåglar, som just anlänt från sin Afrikavinter. Det var sävsångare och trädgårdssångare. Den dagen såg vi också årets första kull av fågelungar. Det var en grågåsfamilj som simmade stolt i sjön med sex dunbollar uppradade mellan föräldrarna. Redan från första stund kan ungarna simma och de vet vad som ska ätas och klarar av det själva. Pappa och mamma har fullt upp ändå med att vakta sina små. Många faror lurar vid Bysjön!

På lördag 9 maj genomför vi Fågeltornskampen som går ut på att se så många fågelarter som möjligt från tornet mellan kl. 05 och 13. Kampen är samtidigt en tävling mellan fågeltorn i hela Norden. I fjol blev det 77 arter från Bysjötornet. Du är välkommen att besöka oss där och följa vad som händer. Stanna så länge det passar dig. Vi hoppas att dagen bjuder på trevliga överraskningar.

Bilder: Lövsprickning vid Bysjön.

Drottning av mörk jordhumla födosöker i lönn vid fågeltornet.

Kabbleka i vägdiket vid vägen öster om Bysjön.

Foto: Barbro Risberg

Föreningen vill uppmärksamma Bysjön och underlätta för naturintresserade att ta del av allt intressant som finns där. Det kommer att märkas på olika sätt under våren och sommaren.

Ett led i detta är att Barbro och jag ska berätta om naturen vid sjön med en kort rapport en gång i veckan, där detta är den första. Vi går runt sjön varje morgon och stannar sedan till i fågeltornet så vi tycker oss ha bra koll på vad som händer.

Mitten av april är en fin tid för flyttfåglar med en hel del andfåglar. Grågässen ligger i par liksom sångsvanparet. För dem är det snart bobygge och äggläggning. Det är inte dags än för krickor eller knipor så där är det full kurtis. I år har det varit fler storskrakar än vanligt med minst ett tiotal. Fiskgjusar dyker upp varje dag men eftersom det finns så mycket fisk i sjön brukar de snabbt få fångst och sedan flyga undan. Man måste alltså ha tur för att se någon. De senaste dagarna verkar det som att bruna kärrhökarna är på plats igen. De brukar ha bo där vassen är tät.

Varje dag den senaste veckan har vi hört eller sett en mindre hackspett (bilden), ibland vid tornet och ibland nere vid vindskyddet. När den trummar mot en torr trädstam låter det som en symaskin med långa trumningar och korta pauser. Större hackspett, gröngöling och spillkråka finns också vid tornet men deras aktivitet har redan avtagit.

Idag den 18 april fick vi en föraning om sommaren i form av årets första ladusvala. Nu väntar vi på fler afrikaflyttare de närmaste dagarna.

Under vårvintern har de gamla badbryggorna vid Malmjärn flyttats så att man åter kan gå runt sjön om än med visst besvär, eftersom allt inte är på plats än.

Den gångna veckan har varit fantastiskt vacker, sol och vindstilla i stort sett varje morgon när vi kommit strax efter 06 för vår dagliga långsamma promenad runt sjön. Långsam för att lyssna på lövsångare och rödhake, rödvingetrast och hämpling. Egentligen har det nog varit för vackert för även om vi ser något nytt varje dag så känns det som att våren knappt har rört sig. Jag tror att många flyttfåglar flyger ”värdshus förbi” utan att stanna till här. Varför stanna längs vägen om man har idealiskt resväder?

Alldeles sant är det förstås inte. I veckan har vi haft rödstjärt och buskskvätta som nyanlända. Flugsnapparen, den svartvita, kom igår och den sjunger ihärdigt vid en holk nära tornet. I morse hörde vi den första grönsångaren.

Veckans fågel är ändå bergfinken. För en vecka sedan, och innan larmet om sjukdom bland blåmesar, fyllde vi fröautomaten vid fågeltornet med 15 kg solrosfrö. Det försvann på bara ett par dagar. Det formligen kryllade av bergfinkar, inte bara vid matningen utan runt hela sjön. Vid matningen måste det ha varit ett par hundra. Sången är inte direkt vacker och med så många som ”bräker” samtidigt kan det rent av vara jobbigt. Så plötsligt var de borta natten till första maj. Målet är skogarna längre norrut och alla tyckte att det var dags. Nu väntar vi på svalor och fler sångare.

Våren kommer med stora steg. Tisdagen var årets hittills varmaste dag och natten till onsdag var frostfri, något som uppskattades av mina utplanterade penséer som sträckte på sig ordentligt, där de tidigare hukat sig under nattfrostens grepp.

Vid Bysjön slog vitsipporna ut. Det är alltid lika fantastiskt att se deras ymnighet, en av få växter som verkligen kan sätta sin prägel på ett helt landskap. Den första stora flyttvågen av fåglar börjar vara över nu, speciellt rastande svanar och gäss har dragit norrut mot sina häckplatser.

Många av de arter som stannat i trakten bidrar med fågelsång och det finns många vackra röster i kören. Rödhakens sång har liknats vid en porlande silverbäck och flyter gör den som en vårbäck utan uppehåll. Kanske är det röstens klang som för tankarna till silver. Ofta sitter den högt, så det är svårt att få se den, men den tävlar i skönhet med sin egen röst. Den röda haklappen är en prydnad och den skulle absolut gå till final i en tävling om fågelvärldens vackraste öga.

På torsdag morgon hörde jag en viktig deltagare i fågelsångskören, en nyanländ afrikaresenär som var tillbaka. Det var lövsångaren, vår vanligaste sångare. Många har upptäckt att det finns riktigt bra appar som kan hjälpa till att identifiera rösterna i fågelkören. Mest använd är väl Merlin som fungerar bra i våra trakter. Jag har också sett hur den kan vara en inkörsport till ett fördjupat fågelintresse.

Veckans höjdpunkt för mig var en fjäril som jag drömt om att se i minst trettio år, men nästan gett upp hoppet om att få göra det. I onsdags morse satt den stelfrusen på rampen upp till fågeltornet, en hona av den mindre påfågelspinnaren. Den har stora ögonfläckar på både fram- och bakvingar. De finns där för att skrämma eventuella angripare. De ska luras att tro att det handlar om rovfågel- eller uggleögon och lämna fjärilen ifred. Vi flyttade den försiktigt till solen och efter en stund var den piggare.

Fågelbilden är rödhake och fjärilen mindre påfågelspinnare.

Foto: Barbro Risberg